Alla möten är förutsättningslösa och ingen behöver känna att de binder upp sig för ett åtagande genom att medverka och komma med nya infallsvinklar. Däremot får kommunikations- och IT folk som går dit en chans att använda sin kunskap och erfarenhet in i något som kanske är större och mer värdefullt än den dagliga verksamheten hemma på kontoret.

Min yogalärare skulle betrakta det här som en form av karma-yoga, att bidra och göra något bra för andra för att erhålla personlig utveckling. SIME kallar det “Embracing digital opportunities to make the world a better place”.

Oavsett benämning så är idén väldigt bra. Jag kommer att gå dit. Hör gärna av dig om du gör mig sällskap!

Brian Sollis är också inne på det här med fältstudier, men inom området sociala medier. Det räcker inte med böcker och föreläsningar för att förstå det sociala medielandskapet. För en djupare förståelse måste man andas och leva sociala medier och genom att verka förstår man de spelregler som formar detta landskap.

I det här klippet avser Sollis dagstidningars förhållningssätt till sociala medier, men det Sollis säger gäller lika väl för varumärken eller individer som vill förstå sociala medier. Det räcker inte med att gå på seminarier och läsa böcker. För att till fullo förstå kulturen och koderna i denna värld behöver man själv vara aktiv i sociala kanaler och se hur de interagerar med varandra och med verkligheten.

Den något hurtiga uppmaningen är därmed att börja utforska, på med safarihatten och checka in på Foursquare. Prata med folk, kanske på Twitter, via en blogg eller i dagstidningars kommentarsfält.  Se vad som händer. När du börjar känna dig bekväm och hittar vänner har du förmodligen börjat ta kliv frammåt vad gäller att förstå det sociala medielandskapet. Då, först då, tycker jag att man på riktigt kan förstå och planera för hur ett varumärke kan bidra på ett positivt sätt i sociala medier.

Till alla er som redan är där:  Jag vet, kalla inte sociala medier för sociala medier, för det är så mycket mer. Men vad annat kan vi kalla det? Benämningen har liksom blivit vedertagen.

Vad som behövs är mångfald i de team som bygger kommunikationen. Det funkar inte att bara plocka äldre damer och herrar med gedigen erfarenhet. Det funkar inte heller att bara bygga kommunikationsteam på unga sociala medie geeks, eller för den delen med bara marknadsfolk, bara PR personer eller bara webbarkitekter. Idag mer än någonsin behöver vi hela spectrat av olika kompetenser.

Vi behöver också lära oss att respektera varandras olika infallsvinklar och erfarenhet. Det senare är säkert det svåraste, inte sällan faller lysande kommunikationsidéer på människors rädsla för att samarbeta och släppa in personer som är starkt olika dem själva. Allt från direktörer till webbdesigners till reklamfolk till pressekreterare till facebookkampanjare till miljöchefer och många fler arbetar med kommunikation.  Det företag som hittar ett management som triggar dessa att fullt ut samarbeta och lyssna på varandra kommer att bygga framtidens starka varumärken.  De företag som lyckas med detta kommer också att kunna ta tillvara gammal och bra erfarenhet och kompetens och modifiera den så att den hittar sin plats i denna nya era. Jag kan i detta sammanhang inte låta bli att citera vad Pontus Schultz på Veckans Affärer sa på SIME konferensen i höstas:

“Media is in deep shit right now.  We have not been good at change and have not notices the changed media landscape in time. There is a risk that you forgot what you where really good at in the old world  in this transition era.”

Det stämmer väldigt väl på mediebranschen, men också på alla det stora företag som nu står på sina betongkolosser och varken tar sig frammåt eller bakåt. Personalen blir skärrad och ansvariga chefer håller krampaktigt i den makt och de resurser de har lyckats tillskansa sig. Risken är, precis som Schultz säger, att företag glömmer bort vad de egentligen är bra på, och fokuserar på att försöka vara interaktiva och skapa någon sorts modern kommunikation. Vinnarna i detta blir de företag som lyckas skapa en kultur som belönar samarbete och interaktion över avdelningar och hierarkier och som lyckas kombinera gammal erfarenhet med nya djärva grepp.

Internet präglas mycket mer än samhället i övrigt av en dela-med-sig mentalitet.  Vana internetanvändare delar gärna med sig till varandra av kunskap, av musik och av sina erfarenheter. Frågan är om dela-med-sig mentaliteten gäller i lika hög grad mellan vana och ovana internetanvändare? Eller har ett uppstått ett vi och dem, där de ovana internetanvändarna får stå för rigiditet, rädsla och konservatism medan de vana internetanvändarna anses eller anser sig stå för en cool, orädd och humanistisk “hjälpa andra mentalitet”?

Jag kan tycka mig se paralleller till sextiotalets politiska rörelser där olika politiska grupper initialt stod för kärlek, fred och förståelse men som sedemera hamnade i konflikt- och fraktionsproblematiken dels inom sina egna grupper och dels gentemot andra grupper. Det är lättare att dela med sig och vara generös mot de som man upplever som lika sig själv, och ser man inte upp kan gruppen som man anser lik sig själv bli väldigt snäv.

Vad jag hoppas är att vi har lärt oss av tidigare misstag och att mer vana internetanvändare klarar av att hålla fast vid dela med sig mentaliteten även mot andra grupper än sin egen.  Jag såg i ett kvasireligiöst sammanhang uttrycket “with sharing comes love – with love comes peace”. Sektvarning, jag vet, och det var nog precis vad det handlade om i det sammanhanget. Men kan vi applicera uttrycket på hur vi delar med oss av vår kunskap om internet så bidrar vi i bästa fall till ett mer och bättre kommunicerande samhälle.